eh, ja. alltså. min talang för att hålla igång en blogg jag börjat med är ju slående. vågar inte ens titta på datumet för mitt senaste inlägg, men är säker på att den skulle få alla bloggälskande internetsurfare att sucka och besviket vända mig ryggen. men tills vidare kan jag ursäkta mig med massor med program, och kalla mig en "nu-som-då"-bloggare.
jag har dock följt med alla vänners bloggar ivrigt. inget slår en stund av skratt samt nyuppväckt och filosofisk tankeverksamhet i sällskap med Pernillas visa ord, en inspirations- och motivationsboost med Elin eller att få ta del av kreativa Rebeckas nyaste alster. dessa tre är förstås följda hack i häl med alla andra bloggskrivande vänner vars vardag jag dagligen tar mig tid att hålla koll på.
många (speciellt äldre) människor ojar sig konstant över hur lite "dagens ungdom" egentligen umgås, och som de ser det händer all umgänge och kommunikation över internet. jag försöker säga emot, men måste till sist erkänna förlust. ja, vi sätter mycket tid på att befinna oss i cybervärlden nuförtiden. men är det en så dålig sak? för tillfället bor jag närmare 300 km bort från min hemort, och flyttar om ca en månad ytterligare 300 km längre söderut. många av mina tidigare klasskompisar och vänner befinner sig utspridda över hela landet, och en del bor fortfarande nära hemorten. så säg mig då, om internet inte fanns och det enda jag kunde göra för att kontakta vänner 600 km bort var svindyra telefonsamtal, hur mycket kontakt skulle vi då egentligen lyckas hålla?
internet kan vara något som gör oss osociala, visst. men det är också det enda sättet för mig att veta vad hela min gymnasieårskurs, mina vänner hemma och mina bekanta utomlands gör nuförtiden. även om internet är fantastiskt, så kan jag troligtvis inte varje dag personligen ha kontakt med 100 olika människor. men när jag ser en statusuppdatering på facebook som avslöjar vad en avlägsen vän studerar till, eller ser en ändrad relationsstatus som berättar att en nära bekant som alltid känt sig ensam har hittat en partner, eller när roligaste clownen i högstadieklassen delar med sig av sina senaste skämt, då känner jag mig åtminstone inte helt förlorad. de där några guldkornen om dagen som påminner om alla minnen, alla starka vänskapsband eller bara hur vi gjorde det "förr i tiden", de kan göra även den regnigaste dagen lite mera solig. så hur modern och anti-hippie det än får mig att verka, så håller jag fast vid att internet är stenhårt.
naturen är vacker, och den glömmer vi ofta bort. det försvarar jag inte på något sätt, jag skulle själv borda ta mig i kragen och befinna mig en lite större procent av mitt liv utomhus. det är ju trots allt därifrån vi ursprungligen kommer. men att trycka ner varje ny elektronisk apparat eller "nymodighet" bara för att man är van vid något annat orkar jag inte med. världen går framåt, och vissa saker tycker jag att det är helt okej att omfamna som en bra grej som underlättar 2012:s hektiska vardag. allt är inte skit bara för att det är nytt och annorlunda.
här avslutar jag dagens små filosoferingar. ska nu fräsha upp bloggens layout lite och sedan köra hardcore mode och sticka ut i solskenet och blåsten och cykla till ett berg som jag planerade springa upp och ner för. det måtte ge ny energi till alla majprojekt (läsning till 2 urvalsprov, läsning till hygien- och alkopassprov, skolan stora inbandnings- och konsertprojekt, en beatlesspelning, duoövningar med hanna, min bastent och andras instrumentexamen som jag spelar på, solfa 3/3 prov, tusentals (verkar det som) små låtprojekt som ännu ska förverkligas med skolkompisar innan avslutningen, planering av megamiddag, förberedelse inför sommarjobbet, lägenhetsjakt, projekt "avskeda rätt person", samt börja packa och flytta grejer söderut). ja. ja sa aldrig att jag har lite att göra...
hej hopp tills nästa filosofiattack. peace.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar